Vi måste vara uppmärksamma på att när vi släpper ut våra hästar på beten där naturen får fritt spelrum kan det finnas mer än bara gott gräs som växer på marken. Det kan också stå mindre lämpliga träd i skyddszonen.
Giftiga växter!
Det kan vara allt möjligt – gräsliknande och örtliknande växter, små buskar eller träd.
Vissa av dem är bara giftiga så länge de finns på betet, men inte när de har skördats och torkats. Vissa är giftiga vid beröring såväl som vid intag, medan andra endast är giftiga vid intag men inte vid beröring.
Det sägs att om du vill undvika de mest giftiga växterna ska du se till att det inte finns några gula blommor alls i hästens hage. Detta är tyvärr bara en gammal och inte särskilt nyanserad tumregel, eftersom det finns många gula blommor som inte är giftiga för hästar – till exempel maskrosor.
Ämnet blir dock allt mer aktuellt, då studier visar att våra moderna hästar allt oftare väljer att äta giftiga växter i hagen – även om det finns gott om gräs. Det finns många teorier om varför – men än vet man inte orsaken till det. Därför är det viktigt att du känner till de vanligaste giftiga växterna och hur de ser ut, så att du kan undvika att din häst får problem.
De mest kända giftiga växterna är stånds (Senecio) och smörblomma (Ranunculus).
Smörblomma
Detta är en liten växt med gula blommor och typiskt flikiga blad. Det finns olika arter. Beroende på art och mognadsgrad varierar innehållet av det giftiga ämnet protoanemonin, som är högst i blommande plantor. Det speciella med giftämnet är att det omvandlas till anemonin vid torkning, vilket inte är giftigt för hästar.
Smörblomma är alltså giftig färsk på betet och i ensilage, men inte i hö.
Symtom vid förtäring kan vara dregling, inflammation och svullnad i munnen samt skador på matsmältningskanalen. Hästen kan även få diarré, mörk eller blodig urin, ostadig gång samt nedsatt syn. Beröring med växtsaften kan dessutom ge eksem – särskilt på nedre delen av benen eller mulen där kontakt ofta sker.
Stånds
(Senecio)
Denna växt finns i flera arter, där ängsstånds (Senecio jacobaea) är den mest giftiga. Det är en buskliknande växt med hård stjälk och grönkålsliknande rosetter under sitt första levnadsår. De gula blommorna är mycket karaktäristiska.
Stånds innehåller giftet pyrrolizidinalkaloider, som i kroppen omvandlas till mycket giftiga pyrrolderivat. Växten förblir giftig även efter torkning eller ensilering, men den bittra smaken försvinner vid torkning. Hästar är mycket känsliga för detta gift, och förgiftningar kan snabbt uppstå – särskilt via grovfoder.
Symtom på kronisk förgiftning är oro, ostadig gång eller vinglighet, apati, att hästen trycker huvudet mot väggen, blindhet, uppsvälld buk, vätskeansamlingar, viktminskning och gulfärgade slemhinnor.
Stånds är giftig både färsk på betet, i hö och i ensilage.
Organskador och ljuskänslighet
Levern är ofta det organ som påverkas mest vid förgiftning, men även nervskador eller påverkan på fertilitet kan förekomma – beroende på vilket gift och vilken växt hästen har intagit.
Levern spelar en viktig roll i hästens matsmältning, hormonsystem, koagulation och immunförsvar. Dess primära funktion är avgiftning, proteinsyntes och produktion av ämnen som behövs för matsmältningen.
Levern kan kompensera för mindre skador, men allvarliga skador kan leda till stora problem.
Pyrrolizidinalkaloider från stånds orsakar bestående leverskador och blockerar gallgångarna.
Detta kan i sin tur leda till sekundär fotosensibilisering där hästen blir känslig för solljus. Under normala omständigheter kan levern neutralisera giftet och utsöndra det med gallan. Om levern är skadad och gallgångarna blockerade återförs giftet till blodet och lagras i huden. Det kan då ge hudreaktioner som liknar solbränna – men som i själva verket är en kemisk reaktion som aktiveras av solen.
Blir hästen frisk igen?
Om hästen kan återhämta sig beror helt på hur snabbt förgiftningen upptäcks och hur snabbt veterinär tillkallas.
Smörblommeförgiftning är sällan dödlig, men kan vara det vid mycket stora intag eftersom både andning och cirkulation kan påverkas.
Vid leverskador och ljuskänslighet krävs – utöver veterinärhjälp – en korrekt foderstat som tar hänsyn till leverfunktionen samt skydd mot solen tills hästen är återställd.
Leverns funktion bör kontrolleras regelbundet med blodprov tills inga fler skador syns.
Vid akut förgiftning av stånds dör hästen ofta eller måste avlivas. Om förgiftningen upptäcks i tid och hästen tas bort från de giftiga växterna, finns det goda chanser till återhämtning.
Hur utfodrar man en häst som har eller har haft en förgiftning?
Om hästens inre organ har påverkats är det viktigt att utfodra på ett sätt som inte överbelastar kroppen.
Ge lättillgänglig energi, protein och en stor andel lättfermenterbara fibrer så att kroppen får möjlighet att läka.
Det är också viktigt att hästen får tillräckligt med vätska och elektrolyter för att stödja avgiftningen.
Råvaror som stöttar levern
Lättsmälta och näringsrika råvaror som majs- och kimbiprodukter (från korn) är rika på naturligt E-vitamin, essentiella aminosyror och enzymer.
Gulrots-, bet- och äppelfibrer är rika på pektin och andra lättförjäsbara fibrer, vilket ger energi utan att påverka blodsockret nämnvärt.
Pektin binder vatten, vilket ger mättnad och tillför vätska till tarmen.
Olika örter som fänkål, mariatistel, kronärtskocka och gurkmeja kan också med fördel ges till hästar med leverproblem.
Andra giftiga växter
Lönn
Kallas ibland ”ogrästrädet”. Fröna sprids lätt i vinden (”helikopterformade”) och både dessa, bladen och de färska skotten på våren innehåller hypoglycin-A.
Lönnförgiftning kallas atypisk myopati och ger muskelskador. Symtom: stelhet, muskelömhet, slöhet, andningsproblem, rödbrun urin (myoglobinuri), hjärtrytmrubbningar och ofta död.
Behandling: Ta bort hästen från betet och ge rikligt med vätska – ofta behövs dropp.
Ek
Ekar innehåller gallotanniner i bark, blad och frukter (ekollon).
Växten är mest giftig på våren när bladen spricker ut. Gröna ekollon innehåller mer tanniner än mogna.
Giftet påverkar mage/tarm och njurar. Symtom: nedsatt aptit, kolik, förstoppning följt av mörk diarré. Kolik och mörk avföring är tydliga tecken.
Harginst
(Cytisus scoparius)
Känns lätt igen på sina gula blommor och innehåller kinolizidinalkaloider.
Symtom: dregling, nedsatt aptit, muskelskakningar, koordinationssvårigheter och kolik.
Hästar undviker den normalt, men om det inte finns något annat kan den ändå ätas.
Tuja
En vintergrön växt som ofta används på kyrkogårdar, i trädgårdar och dekorationer.
Innehåller thujon i sina eteriska oljor – detta ämne är giftigt.
Symtom: hudirritation, kramper, kolik, diarré, blödningar, lever- och njurskador samt koma.
Björnloka
En växt i flockblommiga familjen med vita blommor. Den mest kända är jättebjörnloka.
Giftet sitter i växtsaften, som innehåller furokumarin och orsakar hudirritation samt ljuskänslighet.
Vanlig björnloka växer i skog och vägkanter, medan jättebjörnloka trivs på fuktiga ängar.
Symtom: blåsor och utslag kring mulen eller andra kontaktpunkter.
Nattskatta
(Solanum nigrum)
En liten buskliknande växt som blir upp till 60 cm hög, känns igen på sina svarta bär.
Innehåller solanin och solanidin, mest i unga växter och gröna bär.
Hästar undviker ofta växten, men kan få i sig den via grovfoder.
Symtom: dregling, slöhet, vidgade pupiller, medvetslöshet och kramper.
Vild palsternacka
En flockblommig växt med gula blommor, släkt med morot. Smakar inte illa och hästar äter den ibland.
Innehåller furokumarin, som kan ge blåsor och eksemliknande utslag vid kontakt eller ljuskänslighet i ljusa hudområden.
Är du osäker på om du har giftiga växter i hästens hage? Eller har du en häst med leverproblem?
Kontakta oss – vi hjälper dig med identifiering och foderstat!
Du kan kontakta oss direkt eller fylla i vårt foderstatsformulär på hemsidan!
